Källor till övergödning

Mänskliga aktiviteter kan leda till övergödning av havet. Sveriges omgivande hav är påverkade av övergödning, särskilt Östersjön. I kustnära områden har tillrinning från våra egna floder och avrinningsområden störst betydelse men längre ut till havs spelar även andra länders utsläpp en stor roll.

Övergödning är ett av de största hoten mot våra hav och orsakas av ett överskott av näringsämnena kväve och fosfor. Det kan röra sig om gödsel från jordbruket, utsläpp av avloppsvatten eller avverkning av skog. Ett överskott av näring har många följdverkningar och kan bland annat leda till en ökad tillväxt av alger och kärlväxter, syrebrist, ökad grumlighet samt förändringar i artsammansättningen i havet.

Hög belastning under lång tid

De senaste 100 åren har mängden kväve som Östersjön årligen tar emot mer än fördubblats och mängden fosfor har tredubblats. Näringstillförseln till Östersjön ökade kraftigt mellan 1950–1990 och problem med övergödning började uppmärksammas. Under 1970-talet initierades en omfattande övervakning av tillståndet i havet och åtgärder började sättas in. Till en början lades störst fokus på punktutsläpp från avloppsreningsverk och industrier, något som minskade belastningen av både fosfor och kväve. Under senare tid har åtgärder införts även mot mer diffusa utsläpp, som exempelvis härrör från jordbruket.

Trots dessa åtgärder klassas i stort sett hela Östersjön fortfarande som övergödd. Det faktum att Östersjön gränsar till nio olika länder gör det komplext att komma tillrätta med den höga tillförseln av näring till havet. Omsättningstiden för Östersjön som helhet är mycket lång, mer än 30 år, vilket innebär att såväl näring som föroreningar stannar kvar i ekosystemet under lång tid. Det innebär att det tar tid innan åtgärder får effekt, och det är först under senare år som systemet har börjat visa tecken på återhämtning.

När det gäller övergödning är situationen på västkusten inte lika allvarlig som i Östersjön. I de inre kustvattnen finns dock områden som uppvisar symptom på övergödning, särskilt där belastningen av näring från land är hög och vattenutbytet begränsat. Till Västerhavet (Skagerrak och Kattegatt) transporteras den största delen av näringsämnena från Nordsjön med strömmar längs den danska kusten och från Östersjön via Öresund och Bälten. För miljötillståndet i kustnära områden är dock lokala utsläpp av störst betydelse.

Många källor till kväve och fosfor

En del av den näring som tillförs från land till våra sjöar och hav är naturlig, det vill säga att den hade förekommit även utan mänsklig aktivitet. Ungefär en femtedel av den vattenburna kväve och fosfor som tillförs havet utgörs av en sådan naturlig bakgrundsbelastning.

Den större delen av näringsbelastningen på havet kommer dock från någon form av landbaserad mänsklig aktivitet och transporteras till våra hav via avrinning. Den vattenburna näring som når kusten kommer till exempel från jordbruk, skogsbruk, industrier, reningsverk, dagvatten och små avloppsanläggningar. En del av kvävet och fosforn transporteras även i luften och når havet via regn. Det finns också punktkällor som har sina utsläpp mer eller mindre direkt ut i havet.

Jordbruket

En stor källa till övergödningen av våra inlands- och kustvatten är det omfattande jordbruket som på olika sätt orsakar läckage av kväve och fosfor till omgivande mark, luft och vatten.

För att få bättre skördar berikas åkrar och ängar med naturgödsel och konstgödsel. Sedan metoden att framställa konstgödsel i stor skala utvecklades i början av 1900-talet gick gödningsmedel från att ha varit en bristvara till något som kunde användas i stora mängder för att öka markens bördighet och ge större skördar. Den tillförda näringen tas inte alltid upp av växtligheten utan kan föras med dränering och diken till vattendrag, sjöar och hav.

Skogen

När stora ytor av skogsmark avverkas finns det ingen växtlighet som tar upp eller binder näringen i jorden. På kalhyggen ökar också vattenflödet i marken vilket leder till urlakning av mineral- och näringsämnen till floder, sjöar och hav.

Avlopp

Avloppsvatten från städer, bostäder och industrier innehåller mycket näring. Tidigare var utsläpp från avlopp en stor källa till näringsbelastning på havet. I moderna reningsverk ska det avloppsvatten som vi producerar tas om hand och renas innan det släpps ut vattendragen.

Under 1970-talet började reningsverk med en effektiv rening av fosfor byggas upp, vilket minskade belastningen av fosfor från avlopp. Numera kan ett reningsverk ta hand om nästan all fosfor som finns i avloppsvattnet. Med hjälp av olika kemikalier bildas klumpar med bl.a. fosfor, som sedan avlägsnas. I mindre reningsverk kan emellertid utrustning som tar bort fosfor fortfarande saknas.

Kväve är svårare ta bort från avloppsvattnet. Vid en del större anläggningar låter man vattnet stå i stora dammar innan det får gå ut till vattendragen. I dammarna kan växter och vissa bakterier ta hand om både fosfor och kväve.

I Sverige finns ännu ett stort antal enskilda avlopp, alltså små avloppsanläggningar som inte är kopplade till kommunala reningsverk. Det finns krav som reglerar hur hanteringen av avloppsvattnet bör gå till men antalet anläggningar utan någon egentlig rening är fortfarande relativt stort. Anläggningar som är äldre eller fungerar dåligt kan utöver att bidra till övergödningen vara en källa till spridning av bakterier och miljöfarliga ämnen.

Deposition av kväve och fosfor från atmosfären

Den största källan till spridning av kväveoxider till atmosfären är förbränning medan ammoniakavdunstning i jordbruket orsakar de största utsläppen av ammoniumkväve till atmosfären. Det kväve som når atmosfären via förbränning kommer främst ifrån vägtrafik, fartygstrafik och energiproduktion. Transportsträckan för kväve kan vara lång i atmosfären. Därför härrör en stor del av kvävedepositionen över Sverige, Östersjön och Västerhavet från andra delar av Europa.

Vi människor släpper även ut fosfor till atmosfären, exempelvis vid olika förbränningsprocesser. Fosforn är dock ofta bunden till små partiklar vilket gör att sträckan den kan transporteras ofta är kortare. I jämförelse med andra utsläpp av fosfor till havet är atmosfärsdeposition en förhållandevis liten källa.

Återhämtningen går långsamt

Tack vare insatser som effektivare avloppsrening, strängare regler för spridning av gödsel inom jordbruket och katalysatorrening har den samlade tillförseln av näringsämnen till Östersjön minskat markant sedan den nådde sitt max under 1980-talet. Trots dessa åtgärder är förändringarna små i uppmätta fosforhalter, och kvävebelastningen i havet har hittills inte visat någon långsiktig nedgång.

En orsak till att återhämtningen går långsamt är att vattenutbytet mellan Östersjöns olika delar och mellan Östersjön och Västerhavet är begränsat av grunda trösklar och smala passager. Omsättningstiden för Östersjön som helhet är mycket lång, mer än 30 år, vilket innebär att såväl näring som föroreningar stannar kvar i det marina ekosystemet under lång tid. Dessutom har mark, vatten och sediment under lång tid laddats med näringsämnen som under många år framöver kan frigöras och bidra till belastningen av havet.

I havens bottensediment ansamlas näring successivt, främst från nedbrytning av döda växter och djur som sjunkit till botten och begravts. Bottensedimenten utgör således en stor intern pool av näring som bidrar till tidsfördröjningen innan insatta åtgärder ger effekt. Den näring som finns lagrad i bottensedimenten kan återföras till vattenmassan när vind och vågor rör upp sedimenten.

Vid syrefria bottenförhållanden kan också processer starta som leder till att tidigare bunden fosfor frigörs från sedimenten. Frisättningen av fosfor bidrar till övergödningen och en ökad tillväxt av alger. När algerna dör sjunker de till botten och bryts ned. Denna nedbrytning förbrukar syre, mer syrebrist följer och ytterligare fosfor frigörs. På så vis skapar övergödningen en självförstärkande rundgång.

Åtgärdsarbete kräver tålamod

I delar av havet, särskilt längs västkusten, har förbättringar av miljötillståndet börjat kunna urskiljas. Men eftersom det tar lång tid innan ett näringsöverskott planar ut och att haven svarar långsamt på utsläppsminskningar, så kräver den här typen av åtgärdsarbete stort tålamod.

Det finns många exempel på åtgärder som kan förbättra statusen i våra hav och kustområden. Allt från att effektivisera avloppsreningen och se över gödsling- och odlingstekniker, till att muddra sediment eller syresätta bottnar artificiellt, kan göra stor skillnad för tillståndet i havet på sikt. Eftersom många länder är delaktiga i övergödningen av haven runt Sverige krävs också internationellt samarbete för att minska utsläppen.