Ytvattenströmmar

Med ytvatten och ytvattenströmmar menas strömmande vatten ovanför språngskiktet som avgränsar ytvattnet från djupvattnet. Det kan vara antingen ett säsongsbundet temperatursprångskikt eller ett mera permanent saltsprångskikt.

Skiktet är vanligtvis några tiotals meter tjockt men kan nå ned till nära 100 meters djup. När vinden blåser över en havsyta bildas dels vågor på ytan, dels en ström i ytvattnet. Vågorna rör sig oftast i vindriktningen medan ytvattnets tröghet gör att strömmen påverkas av jordrotationen. Ytvattenströmmens riktning ligger därför i medeltal 45 grader till höger om vindriktningen.

Östersjön

I Östersjön finns inget märkbart tidvatten och inga permanenta ytvattenströmmar. Vattendragens sötvatten som rinner ut i havet sprider sig som ett tunt skikt över saltvattnet och blandas efterhand med havsvattnet. Jordrotationens påverkan ger en storskalig långsam kustström som rör sig moturs längs Östersjöns och Bottniska vikens kuster.

Under sommaren är denna ström som svagast på grund av liten tillrinning från vattendragen. På öppet hav är vinden och vattenståndsändringar de främsta orsakerna till strömmar. Därmed blir de också oregelbundna, med virvlar och andra mönster som t.ex. kan ses på satellitbilder över algblomningar i Östersjön.

Strömhastigheten blir högre i förbindelserna mellan de stora havsområdena, alltså i Norra Kvarken, Ålands hav, Kalmar sund, Öresund samt Bälten, där de två senare har de kraftigaste strömmarna. Strömmen i Öresund kan vara upp till 5 knop. 

Öresund

Strömmen genom Öresund följer ett eget mönster. Genom sundet strömmar dels salt vatten söderut, dels färskare vatten norrut. Men strömningsmönstret skiftar mycket och beror till stor del på vattenståndet vid den norra och södra änden. Likt en älv rinner vattnet huvudsakligen nedför, men om vattenståndsskillnaden inte är alltför stor kan en motgående ström gå utmed botten.

Skagerrak och Kattegatt

Haven i väster har flera regelbundna och permanenta strömsystem. Östersjövattnet rinner genom Öresund och fortsätter norrut längs Hallandskusten i form av den Baltiska strömmen.

Längs Bohuskusten förstärks den nordgående strömmen av den Jutska strömmen som kommer från Nordsjön via Skagen in mot den svenska kusten. Den kommer med saltare vatten och lägger sig därför under den Baltiska strömmen. På vissa platser i Bohuslän finns dessutom starka tidvattenströmmar, exempelvis vid Malö strömmar norr om Orust.

Mätningar av strömmar

Strömmar i havet mäts med ett slags ekolod som kallas ADCP (Acoustic Current Doppler Profiler). Instrumentet kan sitta monterat på en stationär rigg på botten eller på skrovet på ett fartyg, som då mäter ström under färd.

Normalt sett är styrkan på strömmar i öppet hav i svenska vatten upp till 0,5 m/s. Vid ihållande kraftig vind kan styrkan på ytströmmar tillfälligt öka till cirka 1 m/s. Vid områden där bottentopografin grundar upp, som till exempel kanaler eller sund, kan det förekomma ännu starkare strömmar. I Öresund uppmäts ofta strömmar över 1 m/s.